Olga och Bengt

Olgas berättelse

Kärleken söker icke sitt

Avskrift av hela skrivboken. Blyertsen är på några ställen så blek att ord inte går att läsa – de markeras med …

Det var en vacker vårdag. Lärkan drillade i skyn. Björkarnas ”musöronblad” blänkte i solskenet, som om de varit nyfernissade. Ja, det var sannerligen en ljuvlig vårdag.

På vägen från prästgården kommer en skara barn. Det är läsbarnen. Hand i hand, före de andra, kommer en gosse och en flicka. Han är lång för sin ålder, hon liten och späd. De andra barnen … ropa: ”Se på Arne och Eva, vad de jämt ha mycket att prata om!” De äro så vana vid att de två gå hand i hand, att de just inte fäster sig mycket vid det.

Och Arne och Eva vandra i en liten värld för sig och bry sig just inte mycket de heller om de andra barnen. Arne är son till en förmögen bonde, men Eva är fosterdotter hos en lika förmögen bonde.

Från första dagen de började hos prästen drogos de till varandra. … De gingo genom den dammiga landsvägen. Det var inte om några småaktiga världsliga ord som växlades, det var om blommor och fåglar och om läxan samtalet rörde sig … mest gingo de tysta. Snart voro de vid vägskälet och där skiljdes deras vägar. Det var alltid svårt att gå ifrån varandra. Men om ett par dar skulle de ju råkas igen.

Eva och hennes kamrater hade två mil att gå till prästgården. Men ingen grumlade för vägen, det var bara så roligt alla dagar att gå och ”läsa”, som det hette. De skulle om snart ”läsa fram”, och flickorna hade mycket att prata om, hur de skulle vara klädda och hur de skulle ha håret flätat …

Redan som femårig liten tös hade Eva kommit till sina fosterföräldrar. Hennes föräldrar voro döda, och hon hade ingen i världen som stod henne nära. Det var ett gott hem Eva fått.

Fostermodern var en duktig kvinna men sträng och kärv. Ofta såg hon med stränga ögon på Eva, vars glada, livliga lynne hon inte förstod sig på. Men Eva tog emot bannor och förmaningar med samma glada lynne. Ja, suckade fostermodern ofta: ”Det är som att hälla vatten på gåsen! Hon är lika glad ändå.”

Det glada lynnet var ju den enda rikedom lilla Eva ägde i denna världen. … att ta upp lilla Eva i knä eller att smeka hennes kinder, det var ingen som tänkte på, och så fick hon gå där med sin längtan. Då slöt hon sig till djuren. Korna, hästarna, fåren med sina lamm, ja, nästan alla djur på den stora bondgården blevo efter vart hennes vänner. Så kunde hon sjunga. Hon sjöng jämt. Så nog hörde man var Eva höll till.

Hon hade fått deltaga i alla sysslor. Inte var hon så stark men hennes goda vilja och glada lynne hjälpte henne alltid. Det roligaste hon visste var att mjölka korna. Det var så varmt och tyst i den stora ladugården där korna stodo i långa rader välryktade och blanka. Eva pratade med dem … Elsa var en rar flicka, som tjänade i gården. Eva och Elsa voro goda vänner. De delade allt arbete med glädje.

Dagen började halv fem. Då hade flickorna för sed, att en av dem steg först, opp och kokte den andra på kaffe. Men det var inte att ligga och dra sig. Mjölkningen måste vara klar till halv sju. Då skulle mjölken köras till mejeriet, som låg en mil från bondgården.

Eva trivdes dock med allt arbete, ute på sädesfälten, rovlandet, potatislandet, kökssysslorna och allt inomhusarbete, ja, allt var roligt. Men hennes käraste sysselsättning var dock läsning. Fick hon tag i en bok ja, då glömde hon allt … ”Eva borde få fortsätta att läsa, hon har så gott läshuvud.” Eva önskade att bli lärarinna, men hur det skulle gå till det visste hon inte. Hon förstod ju, att det inte var tänkbart.

Det allra bästa var dock nu ”läsningen”. Det hade kommit en drömmande längtan i hennes stora, grå ögon. Själv var hon ovetande om detta som tur var. Eva var ju bara femton år.

Om ett par dar skulle de ”läsa fram”. Evas svarta klänning var färdig. Den var så fin. En fin psalmbok hade hon fått och fin konfirmationsnäsduk.

Flickorna hade kommit överens om att fläta håret i småflätor, så det skulle bli krusigt. Så skulle håret bara sammanhållas med ett visst sidenband … När Eva talade om att de kommit överens, så sade hennes fostermor genast ifrån: ”Det blir ingenting av med det. Tror du, du får ha ditt långa hår löst, inbilla dig inga dumheter. Du blir kammad så, som du alltid blivit kammad och flätad, hur du ju ska skämmas för hela socknen.”

Och så blev det också. Evas långa hår blev flätat i en lång fläta, som räckte en bra bit nedanför midjan, där avslutades den med en vit rosett. Varken böner eller tårar hjälpte.

Så bar det iväg till kyrkan. Läsbarnen samlades i … stugan. Med en enda blick såg Eva, att alla flickor voro kammade så, som de kommit överens om. Det var bara hon, som skiljde sig ifrån mängden … det var ju bara hon som var fosterbarn … undan i ett hörn och hennes ögon fylldes av tårar.

Två och två gå så flickorna in i kyrkan. Hon hinner få ett uppmuntrande leende av Arne, då de gå förbi pojkarna, som skulle gå efter flickorna. Så komma de in i den vackert blomsterprydda kyrkan.

Då glömmer Eva alla bedrövligheter. Hon är en av prostens käraste läsbarn. Hon får svara på många frågor och läsa långa stycken utantill. Liten och smärt stod hon i sin långa, svarta klänning, men hennes ansikte lyste. Det var många, som fäste sina ögon på Eva, och tyckte hon var duktig. Alla visste att hon var fosterdottern hos Olssons.

”Du skötte dig bra i kyrkan, Eva”, sade fosterfadern då de kommit hem. … Han var alltid så god och snäll. Han ville alltid ta henne till det bästa. Då fostermodern klagade på Eva: ”Jag tycker Eva är bra jag”, sade han. ”Glad och villig jämt, det är mer än våra egna flickor är.”

Nästa dag var det nattvardsgång för de unga. Vad Eva då upplevde vid altarrunden kunde hon aldrig beskriva för någon. Det blev något, som hon alltid bevarade som sin dyrbaraste skatt. Så går den unga skaran ut ur kyrkan. Solskenet strålar emot dem. Snart skall de skiljas dessa unga. Livet kallar på dem med olika uppgifter, snart ska de stå på ”egna fötter”, som det heter.

Eva och Arne säga adjö till varandra. Arne kramar Evas hand och viskar: ”Gå till kyrkan nästa söndag!” Eva lovar det. Arne … skall fara till staden och gå i skola. Eva gläddes med honom. Hon tänkte på sin egen längtan att få lära något.

Veckans dagar gingo fort. Då söndagen kom gick Eva till kyrkan, ofta var det kyrkskjuts ty Evas fosterfar var mycket kyrklig. Arne var alltid i kyrkan. Då gudstjänsten var slut gingo de en stund och sågo på gravarna. Alltid stannade de vid en liten grav. På vårdstenen stod namnet ”Frida”. Under den lilla kullen vilade en liten dotter till hennes fosterföräldrar; Evas fosterföräldrar hade tagit Eva i stället för den lilla flicka de mist. Eva undrade ofta hur det skulle ha blivit för henne om inte lilla Frida dött … ”Den enes död, den andres bröd”. Eva kände en stor tacksamhet mot Gud för det goda hem hon fått. Hon ville alltid ta blommor med till den lilla graven – det var något hon gömde i sitt hjärta.

Sommaren gick fort. Det var den lyckligaste sommar Eva sedan mindes. Så kom hösten och med den Arnes resa till staden och läroverket. Sedan blev det först i julhelgen de träffades. Arne hade då och då sänt Eva något vykort. Det blev alltid en särskilt glad dag då det hände. Själv skrev hon aldrig. Det passade inte sade hennes fostermor. Eva tänkte desto mer.

Så hände något märkvärdigt. En god vän till Evas mor hade givit Eva tvåtusen kronor. Eva vågade inte på länge tro att det var sant. Det första hon frågade fosterfadern var: ”Räcker det till att läsa sig till lärarinna?” Det lovade hennes fosterfar. År 1915 började Eva på seminariet. Efter 2 år var hon lärarinna. Drömmen var bliven verklighet. Arne blev präst. Deras vägar skiljdes men barndomens soliga dagar blev för dem ett vackert minne.